Liksom jag

Det har varit en svängig period nu ett tag. Lite ostabilare än mitt så annars trevliga, förutsägbara jag, kan man säga.

 

I lördags blev jag oproportioneligt arg för att ingen svarade på SMS eller i en facebookgrupp, huruvida vi skulle stråla samman på kvällen. Så arg att den spontana present (en slickepott) till en av icke-smsarna jag hade lagt i kundkorgen åkte upp på hyllan igen. Till saken hör kanske att vissa personer till viss del svarade. Inte tillräckligt bara. 

 

Nåja. Igår gick bilen inte igenom besiktningen. Då använde jag mig av vanlig Kajsa-problemlösning (används med fördel inför jobbiga telefonsamtal eller jobbiga skrivuppgifter): la mig under ett täcke. Sen tänkte jag sälja bilen med omedelbar verkan. Sen åkte jag till verkstaden och fick bilen fixad på en timme. plus att de bytte en glödlampa, på köpet liksom. Gav en hundring i dricks för att de var så snälla. 

Idag åkte jag för att ombesikta bilen. Ungefär 2 sekunder efter att jag betalat 200 kronor ser jag att verkstaden inte alls hade bytt den där glödlampan, som de sa att de hade bytt. Som de fick en hundring i dricks för. Nu kan man ju  ponera i att en ordentlig besiktningsmänniska hade sagt "äsch, du har ju fixa det bautastora problemet på bara en dag, så jag litar på att du sätter in den där lyktan bums efteråt". Eftersom det här var ett privat besiktningsföretag  (de har förmodligen ett kassavalv fyllt av hundralappar som de gömmer för staten) antar jag att besiktningsmänniskan var ett kapitalistsvin. Så jag fick en ombesiktning. Jag åkte alltså 50 meter (medan jag slog lämpligt hårt på ratten i ilska) till Mekonomen och köpte en glödlampa för 13 kronor. Som jag bytte. Sen åkte jag på ny besiktning och betalade 200 kronor för att två gubbar skulle titta på lampan medan jag bromsade. Lampan lyste. Alles gut. Slutsatser: kolla lamporna innan besiktning. Och innan ombesiktning. Och allt går att skylla på privatseringen i samhället. 

 

För övrigt tycker jag att det borde vara förbjudet att ha fula stora feta Saabar i trånga parkeringsgarage. Jag bara säger.

 

RAAHH (som i the botten is nådd)

 

PS. Köpte en slickepott-present idag. Glömde på affären. Brände middagen i ugnen medan jag skrev det här.

 

PS 2. Jag har fått jobb idag!! (Eller ja ett tre månadersvikariat). Kanske överskuggar det allt det dåliga! Hurra!! 

 

Saker som jag skulle ha gjort idag:

• Skrivit på diskussionskapitlet till uppsatsen

Saker jag har gjort idag:

• Gjort rubriker till diskussionskapitlet till uppsatsen
• Tittat på så mycket bättre - Majas dag (som jag är sjukt imponerad av. De är så sjukt stora. och Magnus Uggla är en apa, men mer om det en annan gång)
• Städat på hallbordet
• Ritat en häst i paint till klasskompis

 

 

Jag ska börja referera till mig själv som kattkvinnan. Eller kattexperten.

 

Min erfarenhet av katter är ringa, och ja jag måste erkänna att framtills i söndags när vi fick låna Axel-katten så har jag tänkt att katter är hemska odjur. Axel är speciell. Han är söt, gullig, smart och knäpp. (Alla andra katter är lömska bedragare.) 

 

Nåväl. Det var inte för att jag numer har fattat tycke för en katt som jag ska kalla mig kattexpert. Det beror på att jag helt enkelt har talang för kattlek. Dagen har ju, som tidigare nämnt, spenderats med att leka "leta katten". Varierande resultat, måste jag erkänna. Han är klurig Axel. Nu såhär på kvällskvisten har jag emellertid funnit ytterligare en rolig lek (som också jag kan uppskatta).

Det går till såhär: kombinera "dra i ett snöre med en tygbit på"-leken och "fingret under täcket"-leken (obs, ej något snuskigt). Det blir: "dra i ett snöre med tygbit på under täcket"-leken. Garanterad succe. Både jag och Axel var hänförda. En av oss skrattade högt! 

Prova gärna, men kom ihåg vem som kom på det först! 

 

 

 

Låtarnas gemensamma nämnare är att de har varit med i en film med en cool och hård super- eller actionhjälte. Fatta att springa med det här i lurarna. Nästan så att Carolas Invincible passar in, men enbart på grund av ordvalet. 

 

Inte så mycket för att jag anser att jag har strålande fysik utan mer för att jag är en avkomma av 90-talet.

 

Och OK. Darth Vader är kanske inte en hjälte på så många vis men han har i alla fall  PONDUS. Vilket alla borde se att jag har när jag kommer lufsandes. 

 

Och för all del. Jag har med nästan samma låt två gånger. Det beror på att den ena har en fanfar i början och den andra är nyare, därav såklart coolare. 

Syftet med min C-uppsats är att undersöka hur en svensk domstol, med hjälp av språkanvändning, konstruerar våld och övergrepp i fall som handlar om våldtäkt och våld mot en partner. 

 

Det innebär att jag nu sitter och lusläser just sådana domar.

 

Det är VIDRIGT. Vill nu ändra ämne till typ "små gulliga husdjur" eller möjligtvis "bebisar och deras bajsvanor". Till och med "Leif Pagrotskys skägg" skulle just nu kännas bättre.

 

Samtidigt känns det som en viktig grej... Får HÄRDA ut!

 

 

Just nu skriver jag C-uppsats. Än har jag inte stött på några större problem men brottas ändå med diverse ångest och panik. Möjligtvis har det att göra med att jag snart är "vuxen" (?) och arbetslös om någon månad. Har aldrig varit vuxen (möjligtvis lillgammal, eller tantig) och aldrig varit arbetslös. Det är två nya saker för mig, och det är svårt. 

 

Förutom att ligga i sängen och våndas om kvällarna (och tvinga sambis att prata mig till söms) så tar det sig i uttryck att jag när som helst kan bli extremt pessimistisk och slapp-benägen. Ska exempelvis om en liten stund inta ryggläge i soffan (med det sedvanliga benet i luften och händerna ihopkrånglade som hos en nykläcking) och enbart äta pepparkakor. Det är vad jag gör för att få mindre ångest av att jag inte GÖR någonting. Logiskt. Ja.

 

Vill ju också, mest för mitt eget minnes skull, påpeka att idag var dagen då "jag" hittade Svalkar Vinden. Bästa låten på, jäättejättelänge! 

 

Hej svej, hästpastej.

Jag tror att jag ska köra igång igen. Jag tror liksom att jag "fått feeling" (<--- bra uttryck som jag aldrig fattade när det var inne, men som jag fått förklarat för mig idag). 

 

Nu hade jag en sån låt igång samtidigt som jag var superkoncentrerad på att rita en fjäril, och då hörde jag texten på ett helt annat sätt än förut. 

"På en strand uti Havanna levde gott och var sanna" (typ)

blev

"På en strand uti Havanna hon blev gatubarnens mamma".


Problemet är nu: har jag gått och nynnat på låten bland folk? Det vore nästan lika skämmigt som att råka göra ett grisljud mitt under en föreläsning. Hehe.

Tack för mig!

Nåväl. Det finns två extremsidor av hen och barngenus-frågan. Å ena sidan finns de som tycker att det är fruktansvärt att inte säga barnens kön och inte kan förstå varför vi behöver ett begrepp som hen. De menar att ord som hen tar av barnen deras kön, att genuskampen har gått för långt på barnens bekostnad.

Å andra sidan har vi föräldrar som inte berättar för sina barn, eller omgivningen, vilket kön barnet har (http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon). De vill ge sina barn största möjliga "palett" att välja från och tror inte att det går att fixa på något annat sätt än att helt ta bort könen ur uppfostran.

Sen har vi mig då. Som står där mitt i mellan alltihop och känner mig frustrerad. Vilket leder till mina dammsugartankar och ja, detta lilla inlägg i den webbliga världshistorien.

Vi tar en sak i taget på basic nivå: Feminist. Det är jag. Många tänker att feminister vill ta bort kön helt för att utjämna olikheter. Många feminister är säkert så. För mig handlar det dock om det omvända. Jag vill, att kön snarare ska vara något att vara stolt över. Jag ska vara stolt över att vara tjej/kvinna, en man/pojke ska vara stolt över att vara man/pojke. Det som däremot inte ska få påverka min stolthet är hur andra anser att jag ska vara. Jag vill kunna tycka om rosa, eller blått, eller svart utan att det ska höja några ögonbryn. Jag vill kunna arbeta som sjuksköterska, traktorförare eller advokat och säga att jag är stolt. Det ska liksom inte finnas något issue about it, det ska vara konstigt att ens fundera på det naturliga i det. Idag är det inte möjligt eftersom vi från dag ett fostras in i könsroller som passar vissa, men inte andra.

Jag förstår den ena sidan som fasar över att man vill ta bort barns kön men jag förstår också den sidan som ser det som den enda möjligheten att ge sina barn största möjliga valfrihet i livet. För det finns faktiskt en anledning till att omvärlden fasar över att någon vägrar berätta vilket kön barnet framför personen har. De vill veta könet - annars vet de inte hur de ska behandla det. Och DÄR har vi beviset. Från och med den stund du vet om någon är kille eller tjej behandlar du hen olika - och det har konsekvenser för hur det lilla barnet kommer att vara hela sitt liv.

Jag förstår verkligen mamman som inte vill döma sin dotter till att ständigt leva upp till andras förväntningar och få ätstörningar eller psykiska besvär när hon inser att hon aldrig kan göra det. Jag förstår verkligen pappan som inte vill att dottern ska passa upp på, kontrollera, motivera och coacha sin framtida pojkvän. Jag förstår verkligen mamman som inte vill ha en värld där hennes son inte får gråta, inte får det, inte får det, inte får det och så vidare. För så ser det ut nu - vi är begränsade. De föräldrar som håller könen hemligt har så låg tilltro till omvärlden att de väljer att ta tag i det själva. Beundransvärt tycker jag. Jag kommer aldrig klara detta, dels för att jag är naiv och tror att vi utvecklas men också för att jag inte kommer orka ta debatten med varenda person jag möter som MÅSTE veta mitt barns kön för att kunna behandla det "rätt".


Det för mig över till begreppet hen. Där tycker jag att vissa har gått för långt. Som ovan nämnt tycker jag inte att något av könen ska försvinna - därför blir det fel om man börjar kalla historiska personer och sagofigurer för hen (det behövs dock mer kvinnliga motsvarigheter av hon-karaktär). Det är också problematiskt att kalla någon som ser ut som en HAN eller HON för hen, för då tror jag det finns en risk att barn börjar tro att HAN eller HON är något sämre eller fult.

Det finns dock helt uppenbara situationer där hen är så fullständigt naturligt: du är en skribent och ska skriva i allmänna ordalag och ORKAR inte sitta och skriva "han eller hon", "han/hon" hela tiden. Eller när du pratar om en yrkeskategori eller dylikt, det blir oftast att man säger "han" till läkare eller chefer fast man egentligen inte en aning om vad det handlar om, och det faktiskt inte är relevant (och därför gör man om "en sockerbagare"). Där ska vi använda hen. För att det är praktiskt. 

PUSS DÅ! 

Från en tant med ont i höften (orelaterat)

Jag hittade precis en ögonfrans på kinden som jag sedan blåste bort från fingret, alltså får jag en önskan. Istället för att vara sådär smart som Aladin aldrig var och önska mig 1000 önskningar till, så önskar jag att ALLA människor kunde tänka såhär: