Enligt mig finns det två typer av igenkänning. En typ (den bästa) är när ett skämt/en låt/en film/en musikvideo/whatever är så urbota likt din egen situation att det praktiskt taget ÄR du i skämtet/låten/filmen/musikvideon. Jag vet inte om det bara är jag men vid såna tillfällen blir jag alldeles lyrisk och känner mig jättehäftig.

Nåväl, det var inte den igenkänningen jag tänkte visa nu. Det finns också tillfällen när ett skämt/en låt/en film/en musikvideo/whatever KÄNNS som igenkänning. Jag kan alltså känna igen mig i det som händer, och det känns verkligen som något jag skulle kunna göra, men jag har fortfarande aldrig gjort det. 

Så kände jag inför den här musikvideon. Det känns så typiskt mig att komma på alternativa sätt att röra mig eller äta äpplen på när tiden går långsamt, samtidigt som jag aldrig gjort det:

Den ultimata situationen nu är ju om någon som skulle läsa detta känner igen sig i mitt sätt att tänka om igenkänning.