Here it comes
Kategori: Allmänt
Lördag! Det innebär dammsugning i detta nya försök till organisering av det som kallas vardagslivet (ironiskt att lördagsstädning hör till vardagen, men så är det).
Dammsugning innebär många tankar för en sån som mig - alltså en som har många tankar hit och dit. Idag startade huvudtanken med att jag tyckte det var orättvist att stackars sambo jobbar på en lördag medan jag går hemma och gonar. Sen kom jag på att jag faktiskt städar och dammsuger vilket naturligtvis för tankarna till GENUS!!! (<3<3<3)
Just nu (jämsides med Zytomierskas helt obegripliga LCHF-drev) pågår hetsdebatt om genus i barnuppfostran och det otroligt HEMSKA begreppet HEN. AHHHHHHHHHHHH! Folk får stora utslag över hela kroppen och magsår så får de ens hör ordet. (Synd var det om stackars Per, 31 år från Karlskoga som pratade med en engelsk bonde och av misstag trodde bonden sa "hen" som i pronomen när han faktiskt pratade om sin höna, men det är en annan historia).
Nåväl. Det finns två extremsidor av hen och barngenus-frågan. Å ena sidan finns de som tycker att det är fruktansvärt att inte säga barnens kön och inte kan förstå varför vi behöver ett begrepp som hen. De menar att ord som hen tar av barnen deras kön, att genuskampen har gått för långt på barnens bekostnad.
Å andra sidan har vi föräldrar som inte berättar för sina barn, eller omgivningen, vilket kön barnet har (http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon). De vill ge sina barn största möjliga "palett" att välja från och tror inte att det går att fixa på något annat sätt än att helt ta bort könen ur uppfostran.
Sen har vi mig då. Som står där mitt i mellan alltihop och känner mig frustrerad. Vilket leder till mina dammsugartankar och ja, detta lilla inlägg i den webbliga världshistorien.
Vi tar en sak i taget på basic nivå: Feminist. Det är jag. Många tänker att feminister vill ta bort kön helt för att utjämna olikheter. Många feminister är säkert så. För mig handlar det dock om det omvända. Jag vill, att kön snarare ska vara något att vara stolt över. Jag ska vara stolt över att vara tjej/kvinna, en man/pojke ska vara stolt över att vara man/pojke. Det som däremot inte ska få påverka min stolthet är hur andra anser att jag ska vara. Jag vill kunna tycka om rosa, eller blått, eller svart utan att det ska höja några ögonbryn. Jag vill kunna arbeta som sjuksköterska, traktorförare eller advokat och säga att jag är stolt. Det ska liksom inte finnas något issue about it, det ska vara konstigt att ens fundera på det naturliga i det. Idag är det inte möjligt eftersom vi från dag ett fostras in i könsroller som passar vissa, men inte andra.
Jag förstår den ena sidan som fasar över att man vill ta bort barns kön men jag förstår också den sidan som ser det som den enda möjligheten att ge sina barn största möjliga valfrihet i livet. För det finns faktiskt en anledning till att omvärlden fasar över att någon vägrar berätta vilket kön barnet framför personen har. De vill veta könet - annars vet de inte hur de ska behandla det. Och DÄR har vi beviset. Från och med den stund du vet om någon är kille eller tjej behandlar du hen olika - och det har konsekvenser för hur det lilla barnet kommer att vara hela sitt liv.
Jag förstår verkligen mamman som inte vill döma sin dotter till att ständigt leva upp till andras förväntningar och få ätstörningar eller psykiska besvär när hon inser att hon aldrig kan göra det. Jag förstår verkligen pappan som inte vill att dottern ska passa upp på, kontrollera, motivera och coacha sin framtida pojkvän. Jag förstår verkligen mamman som inte vill ha en värld där hennes son inte får gråta, inte får det, inte får det, inte får det och så vidare. För så ser det ut nu - vi är begränsade. De föräldrar som håller könen hemligt har så låg tilltro till omvärlden att de väljer att ta tag i det själva. Beundransvärt tycker jag. Jag kommer aldrig klara detta, dels för att jag är naiv och tror att vi utvecklas men också för att jag inte kommer orka ta debatten med varenda person jag möter som MÅSTE veta mitt barns kön för att kunna behandla det "rätt".
Det för mig över till begreppet hen. Där tycker jag att vissa har gått för långt. Som ovan nämnt tycker jag inte att något av könen ska försvinna - därför blir det fel om man börjar kalla historiska personer och sagofigurer för hen (det behövs dock mer kvinnliga motsvarigheter av hon-karaktär). Det är också problematiskt att kalla någon som ser ut som en HAN eller HON för hen, för då tror jag det finns en risk att barn börjar tro att HAN eller HON är något sämre eller fult.
Det finns dock helt uppenbara situationer där hen är så fullständigt naturligt: du är en skribent och ska skriva i allmänna ordalag och ORKAR inte sitta och skriva "han eller hon", "han/hon" hela tiden. Eller när du pratar om en yrkeskategori eller dylikt, det blir oftast att man säger "han" till läkare eller chefer fast man egentligen inte en aning om vad det handlar om, och det faktiskt inte är relevant (och därför gör man om "en sockerbagare"). Där ska vi använda hen. För att det är praktiskt.
Å andra sidan har vi föräldrar som inte berättar för sina barn, eller omgivningen, vilket kön barnet har (http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon). De vill ge sina barn största möjliga "palett" att välja från och tror inte att det går att fixa på något annat sätt än att helt ta bort könen ur uppfostran.
Sen har vi mig då. Som står där mitt i mellan alltihop och känner mig frustrerad. Vilket leder till mina dammsugartankar och ja, detta lilla inlägg i den webbliga världshistorien.
Vi tar en sak i taget på basic nivå: Feminist. Det är jag. Många tänker att feminister vill ta bort kön helt för att utjämna olikheter. Många feminister är säkert så. För mig handlar det dock om det omvända. Jag vill, att kön snarare ska vara något att vara stolt över. Jag ska vara stolt över att vara tjej/kvinna, en man/pojke ska vara stolt över att vara man/pojke. Det som däremot inte ska få påverka min stolthet är hur andra anser att jag ska vara. Jag vill kunna tycka om rosa, eller blått, eller svart utan att det ska höja några ögonbryn. Jag vill kunna arbeta som sjuksköterska, traktorförare eller advokat och säga att jag är stolt. Det ska liksom inte finnas något issue about it, det ska vara konstigt att ens fundera på det naturliga i det. Idag är det inte möjligt eftersom vi från dag ett fostras in i könsroller som passar vissa, men inte andra.
Jag förstår den ena sidan som fasar över att man vill ta bort barns kön men jag förstår också den sidan som ser det som den enda möjligheten att ge sina barn största möjliga valfrihet i livet. För det finns faktiskt en anledning till att omvärlden fasar över att någon vägrar berätta vilket kön barnet framför personen har. De vill veta könet - annars vet de inte hur de ska behandla det. Och DÄR har vi beviset. Från och med den stund du vet om någon är kille eller tjej behandlar du hen olika - och det har konsekvenser för hur det lilla barnet kommer att vara hela sitt liv.
Jag förstår verkligen mamman som inte vill döma sin dotter till att ständigt leva upp till andras förväntningar och få ätstörningar eller psykiska besvär när hon inser att hon aldrig kan göra det. Jag förstår verkligen pappan som inte vill att dottern ska passa upp på, kontrollera, motivera och coacha sin framtida pojkvän. Jag förstår verkligen mamman som inte vill ha en värld där hennes son inte får gråta, inte får det, inte får det, inte får det och så vidare. För så ser det ut nu - vi är begränsade. De föräldrar som håller könen hemligt har så låg tilltro till omvärlden att de väljer att ta tag i det själva. Beundransvärt tycker jag. Jag kommer aldrig klara detta, dels för att jag är naiv och tror att vi utvecklas men också för att jag inte kommer orka ta debatten med varenda person jag möter som MÅSTE veta mitt barns kön för att kunna behandla det "rätt".
Det för mig över till begreppet hen. Där tycker jag att vissa har gått för långt. Som ovan nämnt tycker jag inte att något av könen ska försvinna - därför blir det fel om man börjar kalla historiska personer och sagofigurer för hen (det behövs dock mer kvinnliga motsvarigheter av hon-karaktär). Det är också problematiskt att kalla någon som ser ut som en HAN eller HON för hen, för då tror jag det finns en risk att barn börjar tro att HAN eller HON är något sämre eller fult.
Det finns dock helt uppenbara situationer där hen är så fullständigt naturligt: du är en skribent och ska skriva i allmänna ordalag och ORKAR inte sitta och skriva "han eller hon", "han/hon" hela tiden. Eller när du pratar om en yrkeskategori eller dylikt, det blir oftast att man säger "han" till läkare eller chefer fast man egentligen inte en aning om vad det handlar om, och det faktiskt inte är relevant (och därför gör man om "en sockerbagare"). Där ska vi använda hen. För att det är praktiskt.
