Det har varit en svängig period nu ett tag. Lite ostabilare än mitt så annars trevliga, förutsägbara jag, kan man säga.
I lördags blev jag oproportioneligt arg för att ingen svarade på SMS eller i en facebookgrupp, huruvida vi skulle stråla samman på kvällen. Så arg att den spontana present (en slickepott) till en av icke-smsarna jag hade lagt i kundkorgen åkte upp på hyllan igen. Till saken hör kanske att vissa personer till viss del svarade. Inte tillräckligt bara.
Nåja. Igår gick bilen inte igenom besiktningen. Då använde jag mig av vanlig Kajsa-problemlösning (används med fördel inför jobbiga telefonsamtal eller jobbiga skrivuppgifter): la mig under ett täcke. Sen tänkte jag sälja bilen med omedelbar verkan. Sen åkte jag till verkstaden och fick bilen fixad på en timme. plus att de bytte en glödlampa, på köpet liksom. Gav en hundring i dricks för att de var så snälla.
Idag åkte jag för att ombesikta bilen. Ungefär 2 sekunder efter att jag betalat 200 kronor ser jag att verkstaden inte alls hade bytt den där glödlampan, som de sa att de hade bytt. Som de fick en hundring i dricks för. Nu kan man ju ponera i att en ordentlig besiktningsmänniska hade sagt "äsch, du har ju fixa det bautastora problemet på bara en dag, så jag litar på att du sätter in den där lyktan bums efteråt". Eftersom det här var ett privat besiktningsföretag (de har förmodligen ett kassavalv fyllt av hundralappar som de gömmer för staten) antar jag att besiktningsmänniskan var ett kapitalistsvin. Så jag fick en ombesiktning. Jag åkte alltså 50 meter (medan jag slog lämpligt hårt på ratten i ilska) till Mekonomen och köpte en glödlampa för 13 kronor. Som jag bytte. Sen åkte jag på ny besiktning och betalade 200 kronor för att två gubbar skulle titta på lampan medan jag bromsade. Lampan lyste. Alles gut. Slutsatser: kolla lamporna innan besiktning. Och innan ombesiktning. Och allt går att skylla på privatseringen i samhället.
För övrigt tycker jag att det borde vara förbjudet att ha fula stora feta Saabar i trånga parkeringsgarage. Jag bara säger.
RAAHH (som i the botten is nådd)
PS. Köpte en slickepott-present idag. Glömde på affären. Brände middagen i ugnen medan jag skrev det här.
PS 2. Jag har fått jobb idag!! (Eller ja ett tre månadersvikariat). Kanske överskuggar det allt det dåliga! Hurra!!
Jag ska börja referera till mig själv som kattkvinnan. Eller kattexperten.
Min erfarenhet av katter är ringa, och ja jag måste erkänna att framtills i söndags när vi fick låna Axel-katten så har jag tänkt att katter är hemska odjur. Axel är speciell. Han är söt, gullig, smart och knäpp. (Alla andra katter är lömska bedragare.)
Nåväl. Det var inte för att jag numer har fattat tycke för en katt som jag ska kalla mig kattexpert. Det beror på att jag helt enkelt har talang för kattlek. Dagen har ju, som tidigare nämnt, spenderats med att leka "leta katten". Varierande resultat, måste jag erkänna. Han är klurig Axel. Nu såhär på kvällskvisten har jag emellertid funnit ytterligare en rolig lek (som också jag kan uppskatta).
Det går till såhär: kombinera "dra i ett snöre med en tygbit på"-leken och "fingret under täcket"-leken (obs, ej något snuskigt). Det blir: "dra i ett snöre med tygbit på under täcket"-leken. Garanterad succe. Både jag och Axel var hänförda. En av oss skrattade högt!
Prova gärna, men kom ihåg vem som kom på det först!
Låtarnas gemensamma nämnare är att de har varit med i en film med en cool och hård super- eller actionhjälte. Fatta att springa med det här i lurarna. Nästan så att Carolas Invincible passar in, men enbart på grund av ordvalet.
Inte så mycket för att jag anser att jag har strålande fysik utan mer för att jag är en avkomma av 90-talet.
Och OK. Darth Vader är kanske inte en hjälte på så många vis men han har i alla fall PONDUS. Vilket alla borde se att jag har när jag kommer lufsandes.
Och för all del. Jag har med nästan samma låt två gånger. Det beror på att den ena har en fanfar i början och den andra är nyare, därav såklart coolare.
Syftet med min C-uppsats är att undersöka hur en svensk domstol, med hjälp av språkanvändning, konstruerar våld och övergrepp i fall som handlar om våldtäkt och våld mot en partner.
Det innebär att jag nu sitter och lusläser just sådana domar.
Det är VIDRIGT. Vill nu ändra ämne till typ "små gulliga husdjur" eller möjligtvis "bebisar och deras bajsvanor". Till och med "Leif Pagrotskys skägg" skulle just nu kännas bättre.
Samtidigt känns det som en viktig grej... Får HÄRDA ut!
Just nu skriver jag C-uppsats. Än har jag inte stött på några större problem men brottas ändå med diverse ångest och panik. Möjligtvis har det att göra med att jag snart är "vuxen" (?) och arbetslös om någon månad. Har aldrig varit vuxen (möjligtvis lillgammal, eller tantig) och aldrig varit arbetslös. Det är två nya saker för mig, och det är svårt.
Förutom att ligga i sängen och våndas om kvällarna (och tvinga sambis att prata mig till söms) så tar det sig i uttryck att jag när som helst kan bli extremt pessimistisk och slapp-benägen. Ska exempelvis om en liten stund inta ryggläge i soffan (med det sedvanliga benet i luften och händerna ihopkrånglade som hos en nykläcking) och enbart äta pepparkakor. Det är vad jag gör för att få mindre ångest av att jag inte GÖR någonting. Logiskt. Ja.
Vill ju också, mest för mitt eget minnes skull, påpeka att idag var dagen då "jag" hittade Svalkar Vinden. Bästa låten på, jäättejättelänge!
Jag tror att jag ska köra igång igen. Jag tror liksom att jag "fått feeling" (<--- bra uttryck som jag aldrig fattade när det var inne, men som jag fått förklarat för mig idag).
Bild relativt orelaterad.. Jag ville ha bildbevis på att jag fortfarande lever och det här är typ det senaste kortet jag var med på. Dessutom finns ju under-Liv med på bilden. Ni vet. Hon som är avkomma till Liv-modern.
Jag går gång på gång till det kombinerade kyl- och frysskåpet och rycker upp dörrarna.
Men nej. Hur mycket jag än önsketänker så dyker INTE en fantastisk matlåda upp ur tomma intet. Inte heller förvandlas raviolin eller pajen till något trevligare.
Det första jag tänker när jag tänker kollektivtrafik: stressade människor.
Ställ dig på en tågstation och du ser fler springande människor än i en fotbollsmatch (iaf om Zlatan spelar). Det är för mig OK. Spring och se dumma ut om ni vill. Så gör jag med. För att hinna med att kliva PÅ rätt tåg eller buss.
Det som däremot stör mig nå så otroligt är hur stressade folk är att komma AV skiten. Alltså. Jag har testat. Du kan sitta nästan var som helst i tåget/bussen och du hinner ändå stå och vänta på att dörrarna ska gå upp. Du behöver inte stressa för att gå av. Jag vet två fall där någon gjort sig illa av att ställa sig upp för tidigt på bussen. Jag har aldrig hört talas om någon som inte hunnit av den.
Tro bara inte att denna irritation har med din egen säkerhet att göra. Det här har liksom nått kulmen sedan jag stukade foten för knappt tre veckor sen (som faktiskt sammanföll med att jag började pendla). Oftast känner jag inget i den men jag har fortfarande problem med balansen. Det betyder att jag VÄGRAR ställa mig upp för den som sitter innanför mig, innan bussen har stannat. Personen blir irriterad och stressad, men varje gång det händer har jag kollat efter mänskan i fråga och ja, den har alltid fått stå och vänta på dörrarna ändå.
Tydligen (ja jag orkar inte kolla upp det) är det massa snack om att blondinbella börjat träna jättemycket eller om att hon är tjock eller vad det nu var. Kan inte bry mig mindre om hennes kropp. Det jag däremot är så fruktansvärt trött på är hur den stackars människan ska granskas, hur hon än gör. Överhuvudtaget är jag så trött på objektifieringen av kvinnor och besattheten kring deras utseende.
Det är inget jag önskar någon men vore det inte lite uppfriskande med ramaskri om att Alex Schulman fått putmage eller att Cimon har fått celluliter, eller att annan valfri manlig bloggare klär sig fult etc etc. Sen kan man gärna jämföra två av dem med varandra också, trots att de bloggar om helt olika saker och har helt olika personligheter, utöver detta även diskutera huruvida de är bra förebilder för unga pojkar eller ej.
Det här med reklamer med påhittiga barn. Typ Oscars bio (Viasat) och den där med ungen i Darth Vader-dräkt som försöker få saker att flytta på sig och till slut får bilen att blinka, men nä det är pappa som står med bilnyckeln i fönstret och blippar.
Jag har nåt att säga om detta.
ÅHHHHHHHHHHH!!!!!!!!
I mig blir det så fel när vuxna skriver manus om vad ett barn skulle hitta på som är sådär supergulligt och så som barn gör. Det är så töntigt, eftersom det för mig är helt uppenbart att det inte är ett barn som har kommit på det där. Det är liksom för uttänkt, för gulligt, för orealistiskt.
Sen varför det stör mig så mycket eftersom all reklam egentligen är sådär konstlad vet jag inte. Nåt med att man försöker kolonalisera barnvärlden för vuxenvärldens vinning? Om jag bara ska kasta ur mig nåt liksom.
Nu var jag med om något befriande. Ibland har jag gått och lyssnat på en låt eller text i flera år men aldrig riktigt reflekterat över eller orkat kolla upp vad som egentligen sägs. På ställen där jag inte vet texten nynnar jag bara lite.
Nu hade jag en sån låt igång samtidigt som jag var superkoncentrerad på att rita en fjäril, och då hörde jag texten på ett helt annat sätt än förut.
"På en strand uti Havanna levde gott och var sanna" (typ)
blev
"På en strand uti Havanna hon blev gatubarnens mamma".
Problemet är nu: har jag gått och nynnat på låten bland folk? Det vore nästan lika skämmigt som att råka göra ett grisljud mitt under en föreläsning. Hehe.
svårare än vad man tror!
